Förutom BMI-värdet brukar man titta på midjeomfånget för att definiera en persons vikt relativt ökade risker för hälsokomplikationer.
För midjeomfånget finns det två fastställda gränsvärden för respektive kön, som anger när vikten och därmed midjemåttet visar på ökad eller mycket ökad risk för komplikationer.
Midjeomfånget mäter du enkelt stående med ett vanligt mjukt måttband. Du ska mäta midjeomfånget mellan nedersta revbensbågen och översta spetsen på höftbenet, d.v.s. ungefär vid naveln.
Gränsvärden för midjeomfång enligt WHO:
| Kvinnor | Män | Risk för komplikationer |
| > 80 cm | > 94 cm | Ökad |
| > 88 cm | > 102 cm | Mycket ökad |
För värden över 88 cm för kvinnor och 102 cm för män brukar man tala om uttalad bukfetma. Denna typ av fett är betydligt skadligare för hälsan än om övervikten fördelas på stuss, lår och höfter. Detta beror på att fettet från bukens celler är mer aktiva och går in i blodomloppet. Därigenom påverkas såväl blodkärl och lever som blodfetter och blodtryck negativt. Dessutom gör bukfetma att insulinet i kroppen fungerar sämre. Detta leder till insulinresistens så att glukos (kolhydrater) inte tas upp i cellerna och förbränns i samma takt som förut, vilket är ett förstadie till typ 2 diabetes.
Främsta orsakerna till bukfetma är felaktiga matvanor, stress, brist på fysisk aktivitet, rökning och hög alkoholkonsumtion. Att ändra sitt levnadssätt är därmed också det bästa sättet att göra något åt problemet, för även om bukfetma har visat sig något svårare att bli av med än annan övervikt är det inte omöjligt. Forskning visar att framför allt motion är av avgörande betydelse.