Kliniska studier

Kostersättningar som Modifast har använts vid överviktsbehandling under väldigt många år och det finns idag en uppsjö av kliniska studier på området.

Flest studier finns det på produkter av typen VLCD (Very Low Calorie Diet), eftersom dessa produkter funnits under längst tid. På senare år har dock allt fler studier med LCD (Low Calorie Diet) publicerats och även att antal som jämför effekten av skillnader i energiinnehåll och därmed jämför VLCD och LCD med varandra.

Referat av kliniska studier

För att snabbt kunna ge en överblick av studier med kostersättningar har vi här samlat korta referat. I anslutning finns också hänvisning till var rapporten eller publikationen kan hämtas eller köpas för den som vill fördjupa sig ytterligare. Tyvärr gör upphovsrättslagstiftning, copy rights etc. att vi inte kan tillhandahålla rapporterna i sin helhet här på vår hemsida, vilket vi annars gärna hade gjort.

Har du tips om ytterligare studier? Hör gärna av dig till oss: modifast@impolin.com


Behandling av fetma med lågenergidieter, VLCD och LCD

Referat av "Weight losses with low-energy formula diets in obese patients with and without type 2 diabetes: systematic review and meta-analysis"


Författare:

Ws Leslie et al. UK

Publikation:

International Journal of Obesity (2016), 1-6

Syfte:

Syftet var att utföra en systematisk genomgång av publicerad data, för att jämföra viktnedgång efter very low calorie diet, VLCD (< 800 kcal per dag) eller low calorie diet, LCD (> 800 kcal per dag) hos personer med och utan Diabetes typ 2.

Patientgrupp:

Vuxna personer 43 - 55 år med fetma (< 30 kg/m2) med eller utan diabetes.

Metod:

Urvalet av studier gjordes genom en systematiskt elektronisk sökning i Medline, Embase och CINAHL med studier från åren 1946 - 2015. De studier som valdes ut var icke-randomiserade eller randomiserade kontrollerade studier med fokus på viktkontroll. Kvaliteten och eventuella källor för partiskhet bedömdes av två oberoende recensenter.

Resultat:

Den systematiska sökningen identifierade 151 potentiella studier varav 17 studier valdes ut i fulltext för vidare granskning. Av dessa studier fyllde 5 studier kriterierna för inkludering. Studierna visade resultat från USA, Australien, UK och Sverige från olika miljöer såsom slutenvård, primärvård, endokrinologisk mottagning, en obesitasklinik och från en kirurgisk enhet.

Vikten hos patienterna vid behandlingsstart varierade mellan 99 – 126 kg (BMI: 30 – 42,6 kg/m2). Den totala viktminskningen varierade från 8,9 – 15 kg bland patienterna med diabetes och 7,9 – 21 kg hos patienterna utan diabetes. Behandlingen varierade mellan 4 – 52 veckor.

Övergående biverkningar såsom förstoppning, yrsel, hypotoni, torr hud och dålig andedräkt påvisades i två studier. Allvarligare biverkningar rapporterades i en studie och inkluderade hypoglykemi och hjärtinfarkt.

Diskussion:

Den totala viktminskningen varierade mellan studierna och berodde på ett flertal faktorer såsom hur länge dieten pågick, ålder, kön och hälsostatus. Resultaten visade ingen skillnad i viktnedgång mellan personer med eller utan diabetes vilket även rapporterats i tidigare studier. Det var heller ingen skillnad i viktnedgång mellan de olika diet-grupperna och liknande resultat har också visats i andra studier.

Viktförlusten låg konstant på 1,2 – 3,2 kg per vecka i flera av studierna men inte alla. Detta förklaras bl.a. av skillnader i längd på behandlingen där den i en studie pågick under 52 veckor, och där samtliga måltider ersattas under olika långa tidsperioder.

Strikt kur med kostersättningar har också visat sig var en säker behandlingsmetod med få biverkningar. De biverkningar som rapporterats i dessa studier har inte varit direkt relaterade till dieten.

Nya metoder för viktkontroll behövs för personer med diabetes typ 2 och en strikt kur med kostersättningar kan vara ett alternativ under fasen för viktminskning.

Slutsats:

Viktnedgång med VLCD och LCD är väldigt lika resultatmässigt och viktnedgången skiljer sig heller inte mellan patienter med och utan diabetes. Dessa dieter skulle kunna bidra till nya viktminsknings-mål på 15-20 % för personer med allvarlig och medicinsk komplicerad fetma.

Länk till rapporten

Till sidans början


Referat av "Comparison of a low-energy diet and a very low-energy diet in sedentary obese individuals: a pragmatic randomized controlled trial"


Författare:

P.Christensen et al. Danmark

Publikation:

Clinical Obesity (2011) 1758-8111

Syfte:

Syftet med studien var att jämföra en period med en VLED-diet (very low energy diet) med en LED-diet (low energy diet) bland äldre obesa personer med oesteoartrit i knäna.

Patientgrupp:

175 patienter med fetma (BMI > 30 kg/m2) och bekräftad osteoartrit, över 50 års ålder. Genomsnittlig vikt vid behandlingsstart var 103,2 kg med ett BMI på 37,3 kg m2 och midjemått som mätte 111,4 cm.

Behandling:

VDeltagarna randomiserades till två olika grupper där den ena gruppen fick LED (810 kcal) och den andra fick VLED (415-554 kcal) under en 8-veckorsperiod. De träffade en dietist på veckobasis för att väga sig samt få information kring kosten. Efter dessa 8 veckor påbörjades ytterligare en 8-veckorsperiod där samtliga deltagare, oavsett tidigare diet, åt en kost som inkluderade 2 måltidsersättningar per dag och gav 1200 kcal totalt.

Resultat och diskussion:

Efter de första 8 veckorna i behandlingen var den genomsnittliga viktminskningen i VLED-gruppen 11,4 kg och 10,7 kg hos gruppen som fick LED, vilket inte visade på någon signifikant skillnad. Viktminskningen efter 16 veckor var 13,3 kg hos VLED-gruppen och 12,2 kg hos LED-gruppen och det var ingen signifikant skillnad mellan grupperna.

Vid mätning av kroppskomposition (som bestämdes via DEXA) visades att VLED-gruppen hade förlorat 2,1 kg fettfri kroppsmassa medan LED-gruppen hade förlorat 1,2 kg. Skillnaden mellan grupperna var signifikant. Fettmassan minskade med 10,3 kg i VLED-gruppen och 8,9 kg i LED-gruppen vilket inte visade någon signifikans.

De vanligaste rapporterade biverkningarna under behandlingen var dålig andedräkt, frusenhet och flatulens. Efter 16 veckor var den enda biverkningen med signifikant skillnad mellan grupperna smärta i buken (VLED 12,5% vs LED 4,2%).

Diskussion:

De viktigaste fynden i studien var att det inte visade någon skillnad i viktminskning mellan grupperna och att det inte finns någon viktminskningsfördel med att använda en VLED-diet som ger 415-554 kcal i jämförelse mot 810 kcal. Proteininnehållet i LED-dieten var 83,9 g och mellan 43,2 – 57,6 g i VLED-dieten vilket kan ha bidragit till viktförlusten i denna grupp. Gruppen som fick VLED-diet förlorade 17% fettfri massa medan LED-gruppen förlorade 11% fettfri massa vilket kan bero på att LED-gruppen hade ett högre energi- och proteinintag.

Slutsats:

Både LED- och VLED-dieten var effektiva behandlingar för att uppnå viktminskning, förbättra blodtryck, minska midjemått och förbättra blodvariabler hos äldre individer med fetma. Den signifikant lägre minskningen av fettfri massa i gruppen som fick LED-diet i motsats till den högre frekvensen av rapporterade biverkningar (dålig andedräkt, intolerans mot kyla och flatulens) hos gruppen som fick VLED-dieten, bidrar till att LED bör vara det främsta valet för behandling av fetma

Länk till rapporten

Till sidans början


Referat av "Effectivness of a Low-Calorie Weight loss program in moderately and severe obese patients"


Författare:

J K. Winkler et al, Tyskland och Schweiz

Publikation:

Obesity Facts (2013) 6, 469-480

Syfte:

Studien syfte var att jämföra effekten av ett 1 årigt viktminskningsprogram hos patienter med fetma klass 1 och kraftig/svår fetma klass 11 (BMI <40) och extrem fetma klass 111 (BMI >40), med avseende på viktminskning och förbättring av kardiovaskulära riskfaktorer.

Patientgrupp:

311 patienter med fetma (BMI > 30 kg/m2) i åldrarna 20 - 65 år med genomsnittligt BMI 41,8 kg/m2.

Behandling:

Viktminskningsprogramet (Optifast52) inleddes med en viktminskningsfas på 12-veckor (Low-Calorie-Diet 800 kcal, LCD), följt av en upptrappningsfas och en viktstabiliserings fas, under 40-veckor.

Kroppsvikt, glukos och blodfetter följdes under studiens gång.

Resultat och diskussion:

Det var hela 70 % som fullföljde studien. Viktförlusten efter ett år var 17,9 %, vilket ger ett BMI på 34,3 kg/m2. Viktminskningen under 12 veckors LCD var 15,6 %. Under den efterföljande viktstabiliseringsfasen fortsatte viktminskningen med ytterligare 2,2 %.

Män hade en större viktförlust (-17,4%) än kvinnor (-14,7%).

Det var ingen skillnad i viktminskning när man jämförde de båda BMI-grupperna. Under den bibehållande fasen minskade däremot de med extrem fetma mer i vikt i jämförelse med gruppen med fetma och kraftig fetma (-3,1*-0,7% vs.-1,2+- 0,6%; p = 0,04). Förbättringar i blodfetter och glukosmetabolismen kunde ses i alla BMI-grupper.

Diskussion:

Denna studie är den första som tydligt visar att även patienter med extrem fetma kan få resultat av icke kirurgiska viktminskningsmetoder. Detta är ett viktigt fynd eftersom lågkaloridieter är ett mer accepterat och ett mycket mindre ingrepp än obesitaskirurgi. Bestående resultat av sådana viktminskningsprogram är fortfarande en utmaning. Uppföljning och rådgivning under flera år efter ett viktminskningsprogram, kan troligtvis förbättra utfallet på lång sikt, framförallt hos patienter med extrem fetma.

Slutsats:

En ett års viktminskningsintervention förbättrar kroppsvikt såväl som blodfetter och glukosmetabolismen hos individer med fetma och kraftig fetma och hos individer med extrem fetma.

Länk till rapporten

Till sidans början


Referat av "VLCD versus LCD in long term treatment of obesity"


Författare:

S Rössner, H Flaten, Obesitasenheten, Karolinska sjukhuset, Sverige och Nycomed Pharma, Oslo, Norge

Publikation:

International Journal of Obesity (1997) 21, 22-26

Patientgrupp:

93 patienter med fetma (BMI > 30 kg/m2) i åldrarna 20 - 65 år, varav 30 män. Initialt genomsnittligt BMI var 38,7 kg/m2.

Bakgrund:

Kostersättningar av typen VLCD har utvärderats i en lång rad studier och konstaterats kunna ge effektiv och säker viktminskning, med moderata biverkningar. Under senare år har optimal energimängd och komposition för effektiva och säkra kostersättningar kommit att diskuterats, eftersom studier med olika energinivåer givit ungefär samma resultat i viktnedgång.

Behandling:

Patienterna indelades i tre randomiserade grupper, där en grupp behandlades med en VLCD-formula innehållande 420 kcal per dag kompletterad med en multivitamin och en fiskoljekapsel, en annan med en VLCD-formula innehållande 530 kcal per dag och slutligen en grupp med LCD-formula innehållande 850 kcal per dag.

Behandlingen började med 6 veckors ren VLCD/LCD-diet. Därefter övergick patienterna gradvis till en hypokalorisk diet med vanlig mat som gav 1 600 kcal per dag.

Efter 26 veckor fick patienterna åter samma VLCD/LCD-diet som tidigare, under ytterligare två veckor. Detta har tidigare visat sig ha positiv effekt på fullföljande och motivation, i ett skede då viktminskningen vanligen planat ut.

Efter den andra VLCD/LCD-kuren återgick patienterna till hypokalorisk kost om ca 1 600 kcal per dag. Som komplement till dieten gavs allmänna råd om kost och motion under behandlingstiden.

Resultat och diskussion:

Ingen signifikant skillnad i absolut eller procentuell viktnedgång mellan grupperna kunde konstateras i något skede av studien, som varade i 52 veckor.

Ketoner i urinen uppmättes hos alla patienter som följde behandlingen, oavsett grupp.

Biverkningarna var milda och vanligen övergående, med tendens för lägre incidens i LCD-gruppen.

Resultaten bekräftar att bibehållen viktminskning på lång sikt kan uppnås med hjälp av initial VLCD- eller LCD-behandling och att 8 -15 procentig viktnedgång efter ett år kan förväntas bland de som fullföljer en sådan behandling.

Det är rimligt att anta att ett högre dagligt intag med en LCD-formula ger ökad säkerhet. Detta kan innebära att ytterligare patientgrupper skulle kunna bli aktuella för LCD-behandling, trots att de av säkerhetsskäl inte skulle vara aktuella för behandling med VLCD.

Två extra veckors VLCD/LCD efter halvår ansågs av patienterna vara väldigt bra, som vid den tidpunkten ofta upplever att motivationen går ner i samband med att viktminskningen upphör.

Slutsats:

VLCD- och LCD-produkter är lika effektiva när det gäller att uppnå viktminskning i en initial fas av ett långsiktigt behandlingsprogram. Tendensen att LCD ger färre biverkningar gör att LCD-formuleringar förtjänar mer uppmärksamhet.

Länk till rapporten

Till sidans början




Referat av "Initial weight loss on a 800-kcal diet as a predictor of weight loss success after 8 weeks: the Diogenes study"


Författare:

T Handjieva-Darlenska, S Handjiev, TM Larsen, MA van Baak, S Jebb, A Papadaki, AFH Pfeiffer, JA Martinez, M Kunesova, C Holst, WHM Saris och A Astrup

Publikation:

European Journal of Clinical Nutrition (2010) 64, 994-999

Patientgrupp:

Studien är en delstudie i Diogenes-studien, en multicenterstudie med 8 europeiska center i Bulgarien, Danmark, Nederländerna, Storbritannien, Grekland, Tyskland, Spanien och Tjeckien. Den bestod av 932 kvinnliga och manliga deltagare med övervikt och fetma, som genomförde en behandlingsperiod med Low Calorie Diet (Modifast LCD kostersättning).

Bakgrund:

Det har tidigare lyfts fram att den optimala behandlingen av övervikt och fetma i framtiden måste ske med hjälp av individualiserad behandling, med bestämda markörer för vilka som är mest mottagliga för att lyckas med kost, fysisk aktivitet och beteendemodifikation.

Flera studier har tidigare gjorts för att identifiera prediktorer för viktminskning på patienter med övervikt och fetma i behandlingsprogram, men man har inte lyckats att identifiera specifika cut-off kriterier för att förutsäga viktminskning i litteraturen. Det har varit svårt eftersom patienter med fetma skiljer sig åt när det gäller i vilken hastighet de förlorar vikt under ett viktminskningsprogram. Normalt tappar större patienter mer vikt initialt än vad de med lägre utgångsvikt gör, vilket beror på att de får ett lägre energiunderskott totalt.

Några studier har tidigare visat att en större viktminskning under de första 5 veckorna i ett behandlingsprogram är associerat med ett bättre resultat långsiktigt.

Studie och metod:

Syftet med studien var att fastställa på vilket sätt egenskaper och kännetecken före behandlingen och tidig viktnedgång under de första veckorna på en LCD-diet kan förutsäga den totala viktminskningen efter en 8- veckors LCD-diet.

Deltagarna genomförde en 8 veckors LCD-diet (soppor, drycker och puddingar), 800-880 kcal per dag. Måltiderna fördelades 4 ggr/dag för att ersätta frukost, lunch, middag och ett mellanmål. Som komplement fick deltagarna äta 200 g råa grönsaker samt dricka vatten, kaffe, te, kalorifria drycker och äta sockerfria tuggummi och sockerfria pastiller. Under 8 veckor medverkade deltagarna i gruppträffar med dietist vid 6 tillfällen. Antropometriska mått (t ex midjeomfång och höftomfång, impedansmätning) mättes före och efter 8-veckorsperioden.

Resultat:

Utav 932 deltagare fullföljde 801 st LCD-behandlingen under 8 veckor (86 %). Avhoppsfrekvensen var 14 % totalt för alla center (avhoppsfrekvensen var 3% i Danmark – Impolins kommentar). Den genomsnittliga viktnedgången efter 8 veckor var 10,8 (±0,13) kg jämfört med medelviktnedgången vecka 1 som var 2,8 (±0,05) kg och vecka 3 som var 5,4 (±0,07) kg. Män visade en större viktminskning än kvinnor och gick ner 12,67 (±0,24) kg medan kvinnor minskade 9,87 (±0,13) kg, p=0,0001.

Resultaten av studien visar att den totala viktminskningen vecka 8 var positivt korrelerad med initial ursprungsvikt, längd, BMI, höftmått, sagittalmått, fettmassa, fett fri massa och kön.

I studiens multivarierade regressionsmodell av prediktorer visade tre variabler signifikanta bevis: Initial ursprungsvikt, viktförlust vid vecka 1 och vecka 3 under LCD-perioden. Dessa 3 faktorer förutspådde 68 % variation av den slutgiltiga viktnedgången. Ingen av de andra rapporterade markörerna har visat på sådan stor andel variation av viktminskningsresultatet. Studien visar att en tidig viktminskning vid vecka 1 (≥2,6kg) är en optimal prediktor som kan förutsäga en viktförlust på minst 10 kg under en 8-veckors period av LCD-behandling.

Diskussion

Det är en utmaning att identifiera den bästa behandlingen för individer med övervikt och fetma och att hitta tidiga prediktorer för att lyckas eller misslyckas med viktnedgång. I över 30 år har man identifierat prediktorer för viktnedgång. Trots det har det endast kunnat förklara en liten andel. Flera studier har haft för få deltagare och den statistiska signifikansen har därför inte kunnat styrkas.

Standardiserade markörer som enkelt kan förutsäga viktminskning både kort- och långsiktigt, med objektiva prediktorer och snäva konfidensintervall, är inte enkla att påvisa. I denna studie analyserades därför antropometriska prediktorer för viktnedgång, för att identifiera faktorer som har betydelse vid den inledande behandlingen, på viktkontroll liksom betydelsen av tidig viktnedgång under LCD diet.

Denna studie har lyckats att identifiera några nyckelfaktorer som är involverade och dess funktion för att förutsäga viktnedgång under en 8-veckors LCD-diet. En stark och signifikant prediktor som identifierades var en initialt större ursprungsvikt. Patienter med större ursprungsvikt tappar vikt snabbare än de med lägre ursprungsvikt. Med samma energiintag på 800 kcal är det självklart att en större ursprungsvikt ger ett större energiunderskott, vilket således ger en snabbare viktnedgång. Denna studie visade att en högre ursprungsvikt är positivt korrelerat både med en tidig viktnedgång och den totala viktnedgången efter 8 veckors användning av en LCD-diet.

Flera intressanta signifikanta prediktorer var även tidig viktnedgång vid vecka 1 och viktnedgång vecka 3. Dessa fynd stämmer överens med tidigare studier som visat att en större viktminskning tidigt är en stark prediktor för att lyckas gå ner i vikt både kort- och långsiktigt.

Sammantaget visar dessa data på betydelsen av att ta hänsyn till ursprungsvikt, viktminskning under första veckan av dieten och även av betydelsen av kön. Dessutom viktminskning vid vecka 3 visar på en stark signifikans och kan förklara en viktig andel av variationerna i den totala viktnedgången. En del individer kan möjligtvis minska i vikt långsammare än andra i det tidiga skedet i en LCD-diet, men om de fullföljer behandlingen finns det möjlighet att de kan erhålla en lika stor viktminskning totalt, som de som reducerat en större vikt under första veckan.

Slutsats:

Studien visar att signifikanta prediktorer för vad som påverkar viktnedgången under 8 veckors LCD-diet är: ursprungsvikt, viktnedgång vid vecka 1 och vecka 3. Dessa kan användas som markörer (prediktorer) för hur patienter svarar på en LCD-diet.

Länk till rapporten

Till sidans början



Referat av "Efficacy and safety of very-low-calorie diet in Taiwanese: A multicenter randomized, controlled trial"


Författare:

Wen Yuan Lin, M.D., M.S., Chih Hsing Wu, M.D., Nain Feng Chu, M.D., Ph.D. och Chih Jen Chang, M.D.

Publikation:

Nutrition 25 (2009) 1129-1136

Patientgrupp:

132 patienter mellan 18 och 65 år med BMI =30 kg/m2 randomiserades in i två kostersättningsgrupper för 12 veckors viktreduktionsprogram. Varje grupp hade 66 deltagare.

Bakgrund:

Då sedvanlig lågenergikost vanligtvis gav marginellt resultat bland obesa eller kraftigt obesa patienter utvecklades VLCD-dieter med 800 kcal eller mindre per dag. Man skulle förvänta sig att lägre energiintag skulle leda till kraftigare viktminskning, men tidigare studier har visat att det inte blir någon signifikant skillnad i viktnedgång mellan produkter med 240 kcal respektive 800 kcal per dag.

I Taiwan är övervikt och fetma ett växande problem, främst bland barn och män. Vidare har fetmarelaterade problem visat sig drabba asiater vid lägre BMI-nivåer än för övriga ljushyade folkslag. De har högre andel kroppsfett vid ett givet BMI-värde.

Behandling:

Efter två veckors infasningsperiod, med en lågenergikost innehållande 1 200 kcal per dag, randomiserades patienterna till en VLCD-grupp med 450 kcal per dag respektive en grupp med 800 kcal (LCD), som vardera pågick i 12 veckor.

Längd, vikt, midjeomfång, höftomfång m.m. mättes vid första besöket. Ultraljudsundersökning gjordes både vid screening och efter 12 veckors behandling. Även RMR (Resting Metabolic Rate) mättes, vid baseline samt efter de 12 veckorna med kostersättning.

Resultat och diskussion:

Båda behandlingsgupperna uppvisade signifikanta (p < 0,001) viktminskningar, på 9,14 respektive 8,98 % vardera. Någon statistiskt signifikant skillnad mellan grupperna uppmättes inte. Minskningen i midjeomfång respektive höftomgång i de båda grupperna var 8,87 % och 6,08 % respektive 9,12 % och 6,51 %. Skillnaden mellan grupperna var inte heller i detta fall statistiskt signifikant.

Efter 12 veckors behandling var den procentuella förändringen av kroppsfettet över behandlingsperioden 10,5 % i 450 kcal-gruppen och 13,1 % i 800 kcal-gruppen. Skillnaden mellan grupperna var inte statistiskt signifikant.

I 800 kcal-gruppen uppmättes ingen statistiskt signifikant minskning av andelen fettfri kroppsmassa. I 450 kcal-gruppen däremot uppmättes en vis sänkning av den fettfria massan. Efter behandlingsperioden hade RMR sjunkit med 109 kcal/dag i 450 kcal-gruppen. Motsvarande siffra för 800 kcal-gruppen var 58,5 kcal/dag. Skillnaderna mellan grupperna i fråga om fettfrimassa och RMR var ej statistiskt signifikant. Förbättringsgraden för leversjukdomen NAFLD (Nonalcoholic fatty liver disease) var 41,5 % respektive 50,0 % i de båda grupperna.

Studien visar att både formuleringar med 450 och 800 kcal per dag är säkra och effektiva verktyg för obesa.

Resultaten indikerar att det inte finns någon fördel med att använda en kostersättning med lägre än 800 kcal per dag.

Resultaten visar också att 42,4 % av alla deltagare minskade mer än 10 % i vikt under 12-veckorsbehandlingen. Även fasteblodsocker, triglycerider och blodtryck förbättrades signifikant efter behandlingsperioden. För 800 kcal-gruppen erhölls även statistiskt signifikant sänkning av totalkolesterol och LDL-kolesterol efter behandlingsperioden.

Slutsats:

Både 450 kcal och 800 kcal per dag är effektiva och säkra verktyg för att uppnå viktminskning bland obesa taiwaneser, men det finns ingen ytterligare fördel med att rekommendera en mer restriktiv diet än 800 kcal per dag.

Länk till rapporten

Till sidans början



Referat av "Intermittent versus on-demand use of a very low calorie diet: a randomized 2-year clinical trial"


Författare:

H Lantz, M Peltonen, L Ågren, J S Torgerson, Avdelningen för kroppssammansättning och metabolism, Sahlgrenska sjukhuset, Göteborg

Publikation:

Journal of Internal Medicin 2003; 253: 463-471

Patientgrupp:

334 patienter med fetma (BMI > 30 kg/m2) i åldrarna 18 - 60 år, varav 86 män. Initialt genomsnittligt BMI var 38,7 kg/m2.

Bakgrund:

Fetma är en kronisk sjukdom och det finns därför ett behov av långsiktiga behandlingsprogram. Kirurgi har visat sig kunna ge stora och bestående vikminskningar, men för de flesta fetmapatienter är kirurgi av olika anledningar inte ett alternativ. Istället måste andra metoder användas, för vilka det fortfarande finns relativt få studier med behandlingsperioder på över tre år.

VLCD används ofta i överviktsbehandling och resulterar då i en snabb och kraftig viktnedgång. För att upprätthålla denna viktnedgång följs VLCD-behandlingen ofta av olika typer av åtgärder, som hypokalorisk diet, fysisk aktivitet, beteendemodifikation och/eller intermittenta VLCD-perioder. Studier av intermittent VLCD-uppföljning har gjorts under perioder kortare än ett år, men mer långsiktiga resultat saknas. Ett alternativ till intermittent behandling skulle också kunna vara att VLCD används vid behov (on-demand) när det finns en tendens till viktåterfall.

Behandling:

Patienterna delades in i två randomiserade grupper, en för intermittent behandling och en för behovsstyrd behandling. Båda grupperna startade med en 16-veckors kur med VLCD (Modifast i tidigare formulering). Under de följande tre veckorna återinfördes vanlig mat stegvis och under resterande period (upp till 2 år) rekommenderades en individanpassad hypokalorisk diet.

Den intermittenta gruppen upprepade dessutom en ren VLCD-kur under två veckor var tredje månad, medan den behovsstyrda gruppen använde VLCD så snart deras vikt passerat en individanpassad och förutbestämd gräns.

Resultat och diskussion:

Efter den inledande VLCD-perioden hade patienterna i den intermittenta gruppen i genomsnitt minskat 20,6 kg motsvarande 18,3 % och den behovsstyrda 22,0 kg motsvarande 19,0 % (p < 0,001)

Två år efter behandlingsstarten hade de som fullföljt behandlingen i det båda grupperna i genomsnitt minskat 7,0 kg motsvarande 6,2 % respektive 9,1 kg motsvarande 7,7 %. Denna viktminskning var klart signifikant (p < 0,001) men skillnaden mellan grupperna var det inte. Efter två år hade 44 % av patienterna i den intermittenta gruppen och 62 % i den behovsstyrda upprätthållit en viktminskning på mer än 5 % (p = 0,054). Motsvarande siffror för viktminskning på över 10 % efter två år var 28 % respektive 38 %.

En signifikant skillnad som upptäcktes var att män i den behovsstyrda gruppen minskade signifikant mer i vikt än män i den intermittenta gruppen, 14,5 ± 11,0 kg jämfört med 4,0 ± 10,5 kg (p < 0,01).

De flesta riskfaktorerna för hjärtkärlsjukdom förbättrades signifikant under det första året. Antropometriska mått, insulin, HDL- och LDL-kolesterol förbättrades också något efter två års behandling.

Slutsats:

Kliniskt signifikant viktminskning uppnåddes efter två års VLCD-baserad behandling. Strukturen på den uppföljande behandlingen hade ingen signifikant påverkan på viktnedgången i studiepopulationen som helhet, men män kan ha fördel av en behovsstyrd VLCD-strategi.

Länk till rapporten

Till sidans början


Återintroduktion av vanlig mat efter period med enbart kostersättning

Referat av "Prolonged refeeding improves weight maintenance after weight loss with very-low-energy diets"


Författare:

L Gripeteg, J Torgerson, J Karlsson och Anna-Karin Lindroos

Publikation:

British Journal of Nutrition (2010), 103, 141-148

Patientgrupp:

169 patienter randomiserades efter 12 veckors VLED (very low energy diet vilket motsvarar VLCD – very low calorie diet) respektive LED (low energy diet vilket motsvarar LCD – low calorie diet) in i två grupper om 84 och 85 patienter. Den ena gruppen återintroducerade måltider under en vecka (grupp 1) medan den andra återintroducerade måltider under 6 veckor (grupp 6).

Bakgrund:

VLED- och LED-dieter kan användas för att uppnå en snabb och kraftig viktminskning hos obesa patienter. Det låga energiinnehållet resulterar i en viktförlust på mellan 1,5 - 2,5 kg per vecka med samtidig förbättring av flera riskfaktorer.

Studier har visat att en större viktnedgång initialt och användandet av VLED och LED förutsäger en större viktnedgång på lång sikt. Efter en VLED/LED-period har man dock sett en gradvis viktökning. Flera strategier har föreslagits för att förhindra eller begränsa viktuppgång efter VLED/LED. Olika tillskott har inte visat sig ha effekt för att förhindra post-VLED/LED viktuppgång, men förbättrad viktkontroll har observerats vid farmakologisk behandling, fysisk aktivitet, fortsatt användande av VLED/LED och proteinsupplement.

Ett viktigt skede i VLED/LED program är återintroduktionen av mat. Patienterna måste då anamma strategier för att anpassa sitt ätbeteende och energiintag till det lägre energibehovet som följer en lägre vikt. Långsiktiga effekter av olika strategier för återintroduktion av mat har inte tidigare studerats. Hypotesen för denna studie var att förlängd återintroduktion av måltider efter en lyckad viktminskningsperiod med VLED/LED fördelaktigt påverkar viktutvecklingen och ätbeteendet efter ett år

Behandling:

Under de första 12 veckorna uppmuntrades patienterna att följa en strikt flytande kost av VLED alternativt LED. Patienterna valde mellan flera fabrikat av VLED och LED (och 80 % av patienterna valde Modifast – information från Lena Gripeteg).

Efter denna period fick patienterna individuell kostrådgivning vid 9 tillfällen av en dietist. De patienter som minskat 10 % eller mer randomiserades in i två grupper där den ena gruppen fick standardiserade instruktioner för återintroduktion av måltider under antingen en vecka eller 6 veckor. De patienter som återintroducerade måltider under en vecka, började med frukost under 3 dagar följt av lunch eller middag de kommande 4 dagarna och därefter tillsattes den sista måltiden och VLED/LED-perioden avslutades. Den andra gruppen återintroducerade en valfri måltid under 3 veckor och fortsatte sedan med ytterligare en måltid under nästkommande 3 veckor och avslutade sedan VLED/LED-perioden med att tillsätta den sista måltiden.

Resultat och diskussion:

Den genomsnittliga viktminskningen var efter 12 veckor med VLED/LED 16.5% i grupp 1 och 16,7% i grupp 6. Mellan vecka 12 och 52 ökade vikten med 8,2 % i grupp 1 och 3,9 % i grupp 6. Den totala viktminskningen var signifikant större i grupp 6 jämfört med grupp 1 vid vecka 52 i jämförelse med studiens start. 37 % av patienterna i grupp 1 och 48 % av patienterna i grupp 6 hade minskat 10 % eller mer i vikt vid vecka 52.

Patienternas ätbeteende skiljde sig inte åt mellan de två grupperna vid studiens start. En signifikant skillnad observerades i båda grupperna efter perioden med VLED/LED. Återhållsamheten ökade medan okontrollerat och emotionellt ätande minskade.

Efter ett år hade återhållsamheten och okontrollerat ätande minskat signifikant i båda grupperna jämfört med vid studiens start, men förändringarna skiljde sig inte signifikant mellan grupperna.

Den bättre viktkontrollen hos deltagarna i grupp 6 var till viss del förklarade genom en fortsatt viktförlust eller bättre viktkontroll under den längre återintroduktionen. Det rekommenderade energiintaget var lägre i grupp 6 under den längre perioden av återintroduktion.

Författarnas hypotes var att en långsammare återintroduktion av mat efter VLED/LED skulle förbättra patienternas ätbeteende eftersom de kunde fokusera på en måltid i taget och få längre tid på sig att öva och anpassa varje måltid. I linje med denna hypotes bibehöll gruppen med en längre återintroduktion högre nivåer av återhållsamhet efter att hela perioden med återintroduktion var avklarad. Detta visar en förbättrad förmåga att begränsa energiintaget och följa kostråd. Även om ätbeteende tenderade återgå till ursprungsnivån över tid, var återhållsamhet och okontrollerat ätande fortfarande signifikant bättre i båda behandlingsgrupperna efter ett år.

En svårighet som komplicerar tolkningen av denna studie är att mat återintroducerades över olika långa tidsperioder, vilket resulterade i olika energirekommendationer under de 6 första veckorna av viktkontroll-fasen. Mer frekventa mätningar av vikten och information om matintag under återintroduktions-fasen skulle ha tillåtit författarna att mer detaljerat utforska hur rekommenderat energiintag och förhållningssättet gentemot matintroduktion påverkat patienternas energiintag och ätbeteende. Detta var dock inte praktiskt genomförbart.

Slutsats:

Efter en lyckad VLED/LED-inducerad viktförlust, behöll patienterna med 6 veckors återintroduktion av mat en signifikant större viktförlust efter ett års behandling i jämförelse med patienterna som återintroducerade mat under en vecka. Studieresultatet visar att vanlig mat bör introduceras långsamt efter en VLED/LED period för att förbättra viktkontrollen.

Länk till rapporten

Till sidans början


Preoperativ LCD-behandling, inför obesitaskirurgi

Referat av "Efficacy of a liquid low-energy formula diet in achiving preoperative target weight loss before bariatric surgery"


Författare:

Lone V. Nielsen, et al. Danmark och Kanada

Publikation:

Journal of Nutritional Science (2016), vol. 5, e22, page 1 of 7

Syfte:

Syftet var att bestämma effekten av en LCD-diet för att uppnå 8% viktminskning, hos personer med kraftig fetma, inför överviktskirurgi.

Patientgrupp:

30 kvinnor och män mellan 18-65 år med BMI >40 eller BMI >35 kg/m2 med samtidig sömnapné eller hypertoni.

Bakgrund:

Deltagarna delades upp i två grupper om 15 personer vardera där den ena gruppen opererades vecka 8 och den andra gruppen vecka 12. Samtliga deltagare gick på en LCD-diet under 11 veckor. De undersöktes vid studiestart, efter 7 respektive 11 veckor. I denna studie undersöktes endast den preoperativa tiden från studiens start fram till vecka 7 för samtliga deltagare samt perioden från vecka 7 till 11 för grupp 2. Deltagarna fick kostråd från en dietist på veckobasis.

Dieten bestod av 4 pulverbaserade måltider, en liter skummjölk, 295 g grönsaker och 100 g yoghurt med låg fetthalt vilket gav 1030 kcal. Deltagarna utvärderade sidoeffekter och följsamhet av dieten på veckobasis vid dietist-besöket. Följsamheten graderades på en skala mellan 1 till 5, där 5 indikerade väldigt bra följsamhet.

Resultat och diskussion:

Den genomsnittliga viktminskningen vecka 7 var 9,3 % vilket motsvarar 12,7 kg. 77% av patienterna nådde sin preoperativa målvikt och denna uppnåddes i genomsnitt vid vecka 4-5. Den genomsnittliga viktminskningen i denna grupp var 10,2 % vilket motsvarar 14,1 kg. De övriga patienterna hade gått ner 6,1% i genomsnitt vecka 7, vilket motsvarar 7,9 kg.

En analys visade att den grupp av patienter som hade hög ursprungsvikt också förlorade mer i vikt jämfört med de patienter som hade en lägre vikt vid studiens början. Viktminskningen bestod också till större del av FFM jämfört med gruppen som hade lägre ursprungsvikt.

Blodfetterna minskade signifikant mellan studiens start och vecka 7. Ingen ytterligare förbättring skedde mellan vecka 7 och 11.

Diskussion:

För majoriteten av studie-deltagarna är det möjligt att uppnå en snabb preoperativ viktminskning på 8% under en 7 veckors LCD-period. Den rapporterade följsamheten bland patienterna var generellt god under de 7 veckorna och denna inrapportering förklarade även 35% av variationen i viktförlust hos patienterna.

Antalet patienter som avbröt under studiens gång var endast 7 % vilket visar att en behandling med LCD-kur är en fungerande metod för att uppnå preoperativ viktminskning. Följsamheten har tidigare visats avta med tiden, men i denna studie var följsamheten oförändrad mellan vecka 7 och 11, vilket indikerar att behandling med LCD under 11 veckor är rimligt.

Det har tidigare föreslagits att förlust av FFM hos obesa patienter bör ligga mellan 22-30% av den totalt viktförlusten. I denna studie var förlusten av FFM betydligt högre, dvs 41,6% av den totala viktminskningen, trots ett relativt högt innehåll av protein i dieten (39E%). Det är dock frågan om en LCD-diet kan betraktas som proteinrik för obesa patienter. Det finns inga formella rekommendationer kring proteinmängd för obesa patienter vid viktförlust. Då det genomsnittliga proteinintaget i denna studie var 0,75 g/kg vid studiestart, kan det argumenteras att proteinintaget under en LCD-diet inte är att betraktas som högt för denna grupp. Den stora skillnaden i energibalans som uppstår, under en LCD-diet, hos denna patientkategori kan vara en bakomliggande orsak till den högre andelen förlust av fettfri massa. Denna korrelation har visats i tidigare studier.

Blodvärdena sjönk under LCD-dieten men studien visade ingen ytterligare förbättring mellan vecka 7 och vecka 11. Det tyder på att förbättring av blodvärden har en omedelbar effekt vid energirestriktion.

Slutsats:

Resultaten i studien tyder på att det är möjligt att uppnå preoperativ viktminskning på 8% med en LCD-diet under 7 veckor. Viktförlusten som uppnåtts vid vecka 7 gav en förbättrad metabolisk profil och ett lägre blodtryck som inte påverkades ytterligare fram till vecka 11, trots viktförlust på 3,9% under denna period. Mekanismerna bakom den höga förlusten av fettfri massa hos kraftigt obesa personer som går på en LCD-diet behöver undersökas vidare.

Länk till rapporten

Till sidans början

Referat av "Preoperative 4-Week Low-Calorie Diet Reduces Liver Volume and Intrahepatic Fat, and Facilitates Laparoscopic Gastric Bypass in Morbidly Obese"


Författare:

D Edholm, J Kullberg, A Hänni, A Karlsson, A Ahlström, J Hedberg, H Ahlström och M Sundbom

Publikation:

Obesity Surgery, Online First™, 22 December 2010

Patientgrupp:

15 kvinnor schemalagda för laparoskopisk gastric bypass-kirurgi. Genomsnittsålder 34,3 år, genomsnittsvikt 121,3 kg och genomsnittligt BMI 42,9 kg/m2.

Bakgrund:

Alla typer av magkirurgi är komplicerad hos patienter med fetma, p.g.a. minskat intraabdominellt utrymme orsakat av en förstorad lever samt ökad mängd intraabdominellt fett. Tekniska svårigheter p.g.a. av en förstorad lever är också en av de vanligaste orsakerna till övergång från laparoskopisk ingrepp till öppet förfarande. Ett lyckat laparoskopiskt GBP-ingrepp är förenat med mindre postoperativ smärta, minskad risk för bråck i operationsområdet, bättre postoperativ pulmonär funktion samt kortare postoperativt vårdbehov än vid öppen GBP.

Från tidigare studier vet man att en behandlingsperiod med uteslutande kostersättning kan få ner leverns storlek. Målet för denna studie var att ytterligare studera förändringar i levervolym och leverförfettning hos obesa patienter som behandlats med fyra veckors LCD-diet (Low Calorie Diet) samt utreda om denna LCD-utlösta förändring underlättar påföljande laparoskopiska GBP.

Behandling:

Efter en inledande MRI-undersökning behandlades alla patienter med LCD (Modifast) under fyra veckor. Dagsransonen bestod av fyra eller fem påsar Modifast per dag, vilket resulterade i ett totalt energiintag på 800–1,100 kcal per dag. Utöver detta tilläts inget annat energiintag.

Efter LCD-perioden utfördes laparoskopisk GBP (Roux-en-Y) vid Kirurgmottagningen på Uppsala Universitetssjukhus. Vid detta ingrepp utvärderades också leverns storlek och form samt ingreppets komplexitet.

Resultat och diskussion:

Alla 15 patienter fullföljde studien och minskade i vikt under LCD-perioden. Den genomsnittliga viktminskningen var 7,5 kg, från 121,3 till 113,9 kg, vilket motsvarade 6,1 % minskning av BMI. Kontrollgruppen, 18 patienter som åt som vanligt fram till GBP, utan specifik uppmaning om viktminskning, hade en genomsnittsvikt på 114,4 kg (BMI 40.8 kg/m2) vid operationstillfället. Det var alltså ingen signifikant skillnad i genomsnittlig vikt mellan de båda grupperna vid själva ingreppet.

Leverförfettningen minskade med 40 % (p

Den 12-procentiga minskningen av levervolymen som uppnåddes med fyra veckors LCD, visar att behandlingens effekt är likvärdig mot mer restriktiva dietupplägg. Den 40-procentiga sänkningen av leverförfettningen som uppnåddes efter bara fyra veckor med LCD ligger exempelvis i nivå med tidigare observation av Colles et al., som uppnådde en 43-procentig minskning med VLCD - men då efter en behandlingsperiod på 12 veckor.

Vid operationstillfället var kroppsvikten för patienterna i de båda grupperna likvärdig, men lever- och komplexitetsbedömningen var mer förmånlig för LCD-gruppen. Den initiala mobiliseringen av fett sker främst från levern och tarmområdet. Man kan därför spekulera kring om den preoperativa LCD-behandlingen minskade den typiska mängden visceralt fett hos en 121-kilospatient, inte bara till den hos en typisk 114-kilospatient utan till en nivå normal för en person med mycket lägre kroppsvikt. Denna specifika förbättring i den intraabdominala anatomin skulle kunna resultera i en bättre operationsmiljö. Har kroppen dessutom inte hunnit anpassa sig till denna volymminskning kan det vidare finnas extra utrymme i bukhålan vid operationstillfället.

Intressant var också att viktnedgången som följde under de fyra veckorna efter GBP enbart påverkade levervolymen, inte leverförfettningen. Sänkningen av fettinlagring i levern åstadkoms alltså enbart under den LCD-inducerade viktminskningen.

Slutsats:

Studien befäster att en moderat preoperativ viktnedgång leder till signifikant minskad leverförfettning och levervolym, vilket underlättar laparoskopisk gastric bypass. Baserat på resultat i tidigare studier såväl som denna betraktas fyra veckors preoperativ LCD-period som en effektiv och genomförbar behandlingsmetod som idag ordineras till alla patienter som ska genomgå bariatrisk kirurgi vid författarnas institution.

Länk till rapporten

Till sidans början


Effekt på matbegär (food craving), skillnad mellan LCD och lågenergikost

Referat av "Changes in food cravings during Low-calorie and Very-low-calorie diets"


Författare:

C K. Martin, P M O´Neil, L Pawlow

Publikation:

Obesity Vol 14 No. 1 January 2006

Patientgrupp:

Studien bestod av vuxna deltagare vid Medical University of South Carolinas Weight Management center. Deltagarna genomförde först en food craving inventory ( FCI) och delades sedan in i 2 olika viktminskningsprogram, 39 st som intog 1 200 kcal och 59 st som intog 800 kcal. Programmen bestod av träffar varje vecka med fokus på KBT och kost- och motionsförändringar. Upplägget för alla deltagare var gruppträffar, men 8 deltagare i 800 kcal-gruppen och 2 st deltagare i 1200 kcal-gruppen fick individuella träffar. FCI mättes kontinuerligt under studien via självrapportering.

Bakgrund:

Craving kan definieras som en intensiv längtan att äta ett visst livsmedel eller typ av livsmedel som är svårt att motstå. Craving skiljer sig från hunger genom att endast ett visst livsmedel eller typ av livsmedel kommer att minska suget, medans hunger kan lindras av all typ av mat. Studier visar att cravings är vanligt, och förekommer i 56-97% av populationen och ca 2-4 ggr per vecka.

Cravings tros bidra till våra ätbeteenden, vilka även inkluderar överätning. Studier visar att 80-85% av alla episoder med cravings leder till att man äter det livsmedel man har begär efter. Studier visar även att cravings har ett samband med BMI hos typ 2-diabetiker och att craving efter fettrik mat är associerat med fetma. En teori om cravings är att de skulle uppkomma av matrestriktion och att begäret efter mat skulle öka samtidigt som kaloriintaget minskar.

En tidigare studie med Typ 2-diabetiker som gick 20 veckor på LCD (i detta fall definierat som 1000-1500 kcal) respektive VLCD (400-500 kcal) visade att förekomsten av craving minskade i båda grupperna. Man såg inget samband mellan storleken på viktnedgången och graden av reduktion av craving.

Syfte:

Det primära syftet med studien var att undersöka förändringar av craving under två olika viktminskningsprogram. Det ena programmet omnämns som LCD och är en lågenergikost som ger 1 200 kcal per dag och det andra programmet med supplementering av kost- och måltidsersättningar omnämns som VLCD och ger 800 kcal men i vissa fall upp till 1000 kcal per dag. (Definitionen av en LCD-diet enligt EU/EG direktiv och Livsmedelsverket ligger dock mellan 800-1200 varför även VLCD-dieten i denna studie klassificeras som LCD).

Fokus för studien låg på att undersöka generell craving eller cravings för specifika typer av livsmedel (söta, feta, kolhydrat- och stärkelserika livsmedel samt fet snabbmat). Det var förväntat att generella cravings skulle minska under en diet, speciellt för 800 kcal-gruppen. Ett sekundärt syfte var att undersöka förekomsten av craving under 800-kcal dieten och efter återintroduktion av mat. Ett ytterligare syfte var att utvärdera relationen mellan viktnedgång och förändringar i craving under behandling.

Behandling:

Viktminskningsprogrammet med lågenergikost (LCD) pågick under 20 veckor med en dietplan med minst 1200 kcal per dag. VLCD programmet pågick under 12 veckor med 800 kcal per dag. Man jämförde de första 12 veckorna i båda grupperna eftersom de flesta som använder LCD ändrar sin diet efter 12 veckor.

VLCD programmet bestod av 3 faser. Fas 1, 12 veckor (flytande kostersättning) 800 kcal per dag. Möjligheten fanns att byta ut 1 portion flytande kostersättning per dag mot 2 bars. Möjligheten fanns även att lägga till 1-2 bars utöver 800 kcal, totalt 1000 kcal per dag.

Fas 2 (stegvis återintroduktion av mat) varade under minst 6 veckor och högst 12 veckor. Återintroduktion med få livsmedelsval som ökades på under 6:e veckan tills det slutgiltiga kaloriintaget låg på 1200-1400 kcal per dag.

Fas 3 var en 12 veckors stabiliseringsfas med en lågkaloridiet. Denna inkluderades inte i studien.

Resultat och diskussion:

Resultaten av studien visar att förekomsten av craving minskar vid kalorirestriktion. Resultatet visade en signifikant lägre förekomst av cravings i 800 kcal-gruppen jämfört med 1200 kcal-gruppen inom alla variabler som mättes (generella cravings, söta, feta, kolhydrat- och stärkelserika livsmedel samt fet snabbmat) från baseline till vecka 12. All förekomst av craving minskade signifikant i 800 kcal-gruppen vecka 6 och ändrades inte efteråt, även efter återintroduktion av mat. Förändringar i cravings var inte relaterat till viktförlust.

Cravings ökar inte vid användning av energilåg kost med 1200 kcal eller vid användning av kost- och måltidsersättning som gav minst 800 kcal.

Man diskuterar i studien kring att orsaken till den större reduktionen av cravings hos 800 kcal-gruppen, kan bero på flera orsaker. För det första erbjuder dieten med 800 kcal färre variationer av livsmedelsval att välja på jämfört med dieten med energilåg kost. En ökad variation av livsmedel kan leda till ett större intag. Man såg heller ingen korrelation mellan cravings och variationen av olika smaker. 800 kcal-dieten bestod av söta drycker och bars, varför man förväntade sig att endast cravings för sötsaker skulle minska men resultatet visade att cravings för andra typer av livsmedel också minskade.

En annan orsak till minskade cravings skulle kunna vara att hungern minskat hos personerna som fick 800 kcal-dieten, eftersom matintaget var begränsat. En tredje orsak skulle kunna vara att kost-och måltidsersättningar är mindre aptitretande än maten i 1200 kcal-dieten. Samtidigt diskuterar man att dessa orsaker inte förklarar varför cravings fortsatte att vara lägre även efter återintroduktion av matmåltider, hos gruppen som fick 800 kcal-dieten, då deltagarna fortsatte att minska sin vikt om än i ett lägre tempo. Författarna tror att en lägre vikt eller kalorirestriktion är en bidragande orsak till den fortsatta minskningen av cravings.

Slutsats:

I motsats till vad man tidigare trott finns det i och med tillägget av dessa resultat liten anledning att tro att craving efter mat skulle öka i samband med viktminskningsdieter. Resultatet från denna studie pekar på att cravings efter olika sorters mat istället minskar vid kalorirestriktion.

Länk till rapporten

Till sidans början


Behandling av typ 2-diabetiker med lågenergidieter och måltidsersättningar

Referat av "Very-low-energy diet for type 2 diabetes: An underutilized therapy?"


Författare:

Amy E. Rothberg et al. USA

Publikation:

J Diabetes Complications. 2014;28(4): 506-510

Syfte:

Syftet med studien var att bestämma om 12 veckor med VLED (very low energy diet) i kombination med låg- till medelintensiv fysisk aktivitet var effektivt för att hantera diabetes typ 2.

Patientgrupp:

66 patienter med BMI >32 kg/m2 och typ 2 diabetes.

Behandling:

Patienterna ingick i ett 2-årigt behandlingsprogram för fetma. De träffade en endokrinolog för att göra initial bedömning under den första månaden och därefter en gång per kvartal. Vid första besöket sågs medicinering över och justerades. Om patienten tog mindre är 15 enheter insulin per dag avslutades medicineringen. För patienter som tog 15 enheter eller mer avslutades de korttidsverkande insulindoserna medan de långtidsverkande insulindoserna halverades. Metformin sattes endast ut om HbA1c låg på 6,5 % eller mindre och om patienten begärde att få avsluta medicineringen.

Patienterna träffade en dietist på veckobasis under den första månaden, varannan vecka de kommande två månaderna och en gång per månad därefter.

Fokus för behandlingen var initialt viktreduktion med 15 % under de första 12 veckorna med intensiv energirestriktion (800 kcal per dag) med hjälp av kostersättningar. Tillägg till dieten förskrevs till de patienter som vägde mer än 160 kg (160-170 kcal/dag för varje 23 kg över 160 kg).

Patienterna uppmanades att gradvis öka deras fysiska aktivitet till 40 min per dag, antingen uppdelat eller vid ett tillfälle, under de första 12 veckorna. Efter 12 veckor fick de fortsatt intensiv beteendefokuserad vägledning, påbörjade återintroduktionen av mat och ombads att utöka den fysiska aktiviteten till att omfatta 40-90 minuters måttlig till intensiv fysisk aktivitet för att hålla vikten.

Resultat och diskussion:

Av 66 patienter som inkluderades hade 58 patienter en etablerad diabetes och hade därmed Hba1c- värden vid både baseline och uppföljningen. De övriga 8 var nydiagnosticerade med diabetes enligt ett glukostolerans-test. Efter 12 veckor minskade BMI från 40,1 till 35,1 kg/m2 och vikten minskade med 15 kg. HbA1c minskade från 7,4 % till 6,5 % hos patienter med en etablerad diabetes och den genomsnittliga HbA1c-värdet för hela gruppen var 6,4 % vid uppföljningen. Patienter med nydiagnosticerad diabetes hade signifikant lägre HbA1c jämfört med patienter med en etablerad diabetes. 76 % av patienterna med en etablerad diabetes och 100 % av patienterna med en nydiagnosticerad diabetes uppnådde HbA1c-värden mindre är 7 %. Förbättring av HbA1c under dessa 12 veckor var associerad med högre värden vid baseline och en större minskning av BMI. Insulin-medicinering under hela 12-veckorsperioden var associerat med 0,9 % högre HbA1c vid uppföljningen, i jämförelse med att inte ta insulin.

Slutsats:

Författarna konkluderar att 12 veckor med VLED (800 kcal) tillsammans med vägledning kring fysisk aktivitet som en del av ett intensivt poliklinisk vikthanteringsprogram var associerat med en väsentlig viktreduktion, minskat behov av medicinering och dramatisk förbättring av HbA1c. Denna typ av upplägg bör implementeras vidbehandling av patienter med både nydiagnosticerad och etablerad diabetes.

Länk till rapporten

Till sidans början


Referat av "The effect of a rapid weight loss on lipid profile and glycemic control in obese type 2 diabetic patients"


Författare:

H Harder, B Dinesen och A Astrup, Institut for Human Ernæring, Köpenhamns Universitet

Publikation:

International Journal of Obesity (2004) 28, 180-182

Patientgrupp:

11 patienter med diabetes mellitus typ 2, varav fyra tablettbehandlade (tabletterna sattes ut 2 veckor innan och under LCD-kuren). Åtta var kvinnor och tre män. Genomsnittligt BMI var 36,8 ± 5,5 kg/m2 och genomsnittlig ålder var 62 ± 5,7 år.

Bakgrund:

Övervikt är ett centralt och viktigt problem i sjukdomsbilden hos typ 2-diabetiker. Typ 2-diabetes förknippas dessutom med höga triglyceridvärden och LDL-nivåer samt lågt HDL-kolesterol, vilket sannolikt bidrar till den väldigt höga risken för hjärtkärlsjukdom hos denna grupp.

Behandling:

8 veckors ren LCD-behandling (850 kcal per dag). Vid nio tillfällen under behandlingsperioden genomfördes kontroll av vikt och blodglukos.

Resultat och diskussion:

10 av patienterna fullföljde behandlingen. Genomsnittlig viktnedgång efter åtta veckor var 10,9 kg, vilket motsvarade ca 11 % av ursprungsvikten (p < 0,001). Två av de tidigare tablettbehandlade patienterna behövde inte återuppta denna behandling efter viktnedgången.

Den uppnådda viktnedgången medförde också positiva förändringar av patienternas kolesterol. Totalt kolesterol föll med i snitt 20 % (p < 0,001), LDL-kolesterol med motsvarande 17 % (p < 0,05) och fastetriglycerider med 39 % (p < 0,05).

Resultaten i viktminskning och förbättrad glykemisk kontroll etc. som uppnåddes med studiens LCD-behandling ligger helt i linje med de som tidigare påvisats i studier med en betydligt mer restriktiv VLCD-behandling, men där kan säkerheten för dieter under 800 kcal ifrågasättas.

Slutsats:

Korttidsbehandling med LCD är mycket effektivt för att förbättra glykemisk kontroll och delvis korrigera lipidnivåer, genom att åstadkomma viktminskning hos överviktiga typ 2 diabetiker.

Länk till rapporten

Till sidans början



Referat av "Very low calorie diet (VLCD): A useful alternative in the treatment of the obese NIDDM patient"


Författare:

F Capstick, B A Brooks, C M Burns, R R Zilkens, K S Steinbeck, D K Yue, The Diabetes Centre, Royal Prince Alfred Hospital, Sidney, Australia

Publikation:

Diabetes research and Clinical Practice (1997) 36, 105-111

Patientgrupp:

14 st icke-insulinberoende diabetes mellitus-patienter (noninsulin dependent diabetes mellitus "NIDDM" patients) typ 2, varav 7 tablettbehandlade, 6 behandlade med tabletter och insulin samt 1 med enbart insulin.

Genomsnittligt BMI var 38,7 kg/m2 och genomsnittsålder 51,8 år.

Bakgrund:

Målet med behandling av obesa NIDDM-patienter är dels att få en viktminskning till stånd och dels att förbättra den glykemiska kontrollen, men detta kan vara svårt att uppnå med konventionell behandling. Tvärt om kan läkemedelsbehandling delvis motverka sitt eget syfte, genom att bidra till viktökning och därigenom sämre glykemisk kontroll. En behandlingsmetod som resulterar i viktminsking, minskad insulinresistens och förbättrad glykemisk kontroll skulle därmed vara ett signifikant framsteg.

VLCD används sedan tidigare för behandling av fetma och anses som en säker metod. Tidigare studier rörande diabetes visar att en VLCD-behandling kan ha positiv effekt även på NIDDM-patienter, både vad gäller viktminskning och glykemisk kontroll.

Behandling:

12 veckors ren VLCD-behandling (425 kcal/dag) - med dåvarande Modifast - följt av 4 veckors stegvis återgång till vanlig, hälsosam mat.

Vid studiens början halverades patienternas normala läkemedelsbehandling. Därefter monitorerades blodglykosen noggrant under hela studien, så att medicineringen kunde justeras ytterligare vid behov.

Resultat och diskussion:

13 patienter fullföljde behandlingen. Genomsnittsvikten minskade från 108,9 till 94,5 kg (p = 0,002) och midjemåttet från 116,0 till 103,0 cm (p = 0,001). Dessutom erhölls signifikanta sänkningar av systoliskt blodtryck (p = 0,05), HbA1C (p = 0,02), fasteinsulin (p = 0,002), totalkolesterol (p = 0,02) samt triglycerider (p = 0,002).

Alla tidigare insulinbehandlade patienter kunde efter behandlingen klara sig med enbart tablettbehandling. De flesta av de tidigare tablettbehandlade patienterna behövde fortsätta med tabletter, men kunde sänka sina doser efter VLCD-perioden.

Slutsats:

Kortsiktigt användande av VLCD är ett väldigt effektivt sätt att för att förbättra glykemisk kontroll och signifikant sänka vikten hos överviktiga NIDDM-diabetiker.

Länk till rapporten

Till sidans början



Referat av ”Prolonged caloric restriction in obese patients with type 2 diabetes mellitus decreases myocardial triglyceride content and improves myocardial function


Författare:

Sebastian Hammer, Marieke Snel, Hildo J. Lamb, Ingrid M. Jazet, Rutger W. van der Meer, Hanno Jijl, Edo A. Meinders, Johannes A. Romijn, Albert de Roos, Johannes W. A. Smit

Publikation:

Journal of the American College of Cardiology

Patientgrupp:

Tolv obesa patienter (genomsnittligt BMI: 35,6 kg/m2, snittålder; 48,3 år) med typ 2-diabetes. Alla behandlades med insulin, i visa fall i kombination med orala blodsockersänkare, och viktstabila de senaste tre månaderna innan studiens början.

Bakgrund:

Fetma och typ 2-diabetes är förknippat med ansamlandet av triglycerider i exempelvis hjärta, lever och bukspottkörtel. Det finns studier som indikerar att ansamlingen av triglycerider i hjärtat kan påverka dess funktion negativt. Studien syftar till att utvärdera effekten på obesa diabetespatients myokardiala lipidinnehåll vid en längre tids lågkalorikost.

Behandling:

Studien bestod i två studietillfällen, före och efter en 16 veckor lång interventionsperiod med VLCD (Modifast, 450 kcal/dag [i Sverige var Modifast en VLCD-produkt fram till slutet av år 2000, då den uppgraderades till en LCD-formulering/Impolin AB]).

Tre veckor innan studien inleddes sattes alla orala blodglukossänkare ut och insulinbehandlingen intensifierades. När VLCD-perioden startade och under hela intervenionsperioden sattes sedan all glukossänkande medicin ut helt, även insulinet.

Resultat och diskussion:

Kalorirestriktionen minskade BMI från i genomsnitt 35,6 kg/m2 till 27,5 kg/m2 (p<0,001). Efter de 16 veckorna hade den glykemiska kontrollen förbättrats signifikant och fasteblodsockret sjunkit från i genomsnitt 11,4 mmol/l vid starten (trots högdosinsulin som ersättning för tablettbehandlade) till 6,7 mmol/l (p<0,001) efter de 16 veckornas kostersättningsbehandling (utan någon blodglukossänkande behandling). HbA1c hade sjunkit från 7,9 till 6,3 (p<0,006) och plasmanivåerna av fettsyror (NEFA – non-esterified fatty acids) hade sjunkit från 0,92 mmol/l till 0,67 mmol/l (p<0,001).

Även plasmanivåerna av leverenzym, totalkolesterol, triglycerider, leptin och CRP hade sjunkit signifikant efter 16-veckorsdieten, samtidigt som adiponektinnivåerna ökat.

Myokardiala triglyceridinnehållet hade efter behandlingen sjunkit signifikant, från 0,88 till 0,64 (p<0,019), samtidigt som det hepatiska trigrlyceridinnehållet sjunkit från 21,2 till 3,0 (p<0,001). Både systoliskt och diastoliskt blodtryck sjönk signifikant under perioden, likaså hjärtfrekvensen, som ett resultat av den kraftiga viktnedgången. Vidare minskade cardiac output (CO) signifikant, från 7,971 l/min till 6,508 l/min (p<0,001) och vänsterkammarmassan (LV mass) från 118 g till 99 g (p<0,001).

Slutsats:

Denna studie visar att en längre tids kalorirestriktion för obesa typ 2-diabetiker minskar BMI och leder till väsentligt förbättrad glukosreglering. Datan visar också att triglyceridinlagringen hos dessa patienter är flexibel och påverkbar med kalorirestriktiv behandling. Både det myokardiala och det hepatiska triglyceridinnehållet minskade och blodtrycket, hjärtfrekvens, lipidnivåer och insulinkänslighet mm förbättrades.

Länk till rapporten

Till sidans början



Referat av "Weight management using a Meal Replacement Strategy in type 2-diabetes"


Författare:

O Hamdy, D Zweiefelholer

Publikation:

Curr Diab Rep (2010) 10:159-164

Bakgrund:

Den globala ökningen av övervikt och fetma har lett till en parallell ökning av antal typ 2-diabetiker. Viktökning är dessutom en bieffekt av många diabetesmediciner och individer med insulinbehandling har svårare att gå ner i vikt i jämförelse med andra. Viktminskning som en behandling för typ 2-diabetiker kan fördröja medicinering, reducera kardiovaskulär risk och förbättra livskvalité. Studier visar att en modest viktreduktion på 7 % över 6 mån tillsammans med ökad fysisk aktivitet ökar insulinkänslighet, förbättrar endotel funktion och flera markörer för inflammation och koagulation för obesa patienter både med och utan diabetes typ 2.

Individer med övervikt och fetma samt diabetes typ 2 som ska minska sin vikt står inför betydande utmaningar. Men flera nyare studier visar att viktreduktion för typ 2-diabetiker är möjligt med stöd av måltidsersättning tillsammans med en strukturerad kostplan.

Måltidsersättningar har visat sig vara användbara som start i ett viktminskningsprogram alternativt för viktkontroll eftersom de är energilåga och på grund av dess adekvata näringsinnehåll. Måltidsersättningar är berikade med vitaminer och mineraler, för att förebygga brist på essentiella mikronutrienter vilket ofta kan ses i lågenergidieter. Måltidsersättningar finns i flera olika smaker och former (bars, dryck, soppor) vilket ökar acceptans och följsamhet. Måltidsersättningar används både som ersättning för huvudmåltider och mellanmål. Typ 2-diabetiker som använder måltidsersättningar behöver övervaka sina blodsockervärden noggrant och kan behöva justera sin diabetesmedicin. Denna översiktsartikel visar resultat från både kliniska studier och den kliniska vardagen.

Behandling:

Måltidsersättningar används tillsammans med en strukturerad kostplan, för att ersätta 1-2 mål/dag, I följande studier ger de vanligtvis 190-350 kcal/portion och kompletteras med 100-200 kcal (frukt, nötter) till huvudmåltider eller mellanmål. I Sverige ligger energinivån, för produkter som kallas måltidsersättning, mellan 200-400 kcal/portion, enligt EU-direktiv och SLVs riktlinjer.

Resultat och diskussion:

I en studie som jämförde näringsinnehållet i en dietplan med måltidsersättning med traditionell lågkalori mat, där båda dieterna hade en komposition inom rekommendationerna, visades att dieten med traditionell kost hade signifikant lägre innehåll av 9 essentiella vitaminer och mineraler. I flera studier som visat på samma resultat har innehållet av vitaminer och mineraler som är viktiga för metabolismen och benhälsa (B-vitamin, järn, kalcium och magnesium) varit lägre än rekommenderat dagligt intag.

Måltidsersättningar är ett enkelt och effektivt sätt att undvika förlust av näringsämnen samt tillgodose ett adekvat näringsintag, speciellt makronutrienter, när man reducerar sitt energiintag.

Viktnedgång med måltidsersättning i jämförelse med vanlig kost efter 1 år gav enligt Heymsfield en viktnedgång på 7 - 8 % vid en diet med måltidsersättning i jämförelse med en viktförlust på 3 - 7 % med traditionell kost. Antalet avhopp från studien var färre i gruppen som behandlades med måltidsersättningar.

Vasques visade i sin studie att för att bibehålla en viktnedgång är det effektivare att ersätta ett mål mat om dagen med en måltidsersättning än att äta en traditionell kost. Den grupp som använde måltidsersättning minskade sin vikt i genomsnitt 3,2 % +/- 3,7 % i jämförelse med gruppen som åt traditionell kost som hade minskat motsvarande 1,3 % +/- 3,6 % efter 6 månader.

Måltidsersättningarnas huvudsakliga uppgift är att minska exponeringen av antal livsmedelsval och eliminera sämre livsmedelsval. Måltidsersättningar ger ett strukturerat ätande som är enklare att använda i en kostbehandling som syftar till att kontrollera portioner och ett energirikt ätande.

En metaanalys visar att viktnedgången hos diabetiker var lägre efter 1 år än efter 3 mån vilket indikerar att livsstilsförändringarna avtar i större utsträckning hos diabetiker än hos friska överviktiga och feta personer även vid användning av måltidsersättningar. Det kan även bero på progression av diabetes och behov av högre doser av diabetesmedicin som insulin vilket kan bidra till viktökning. Diabetiker kan behöva mer stöd över tid för att behålla viktmålen.

En av de största viktstudierna med diabetes som använder måltidsersättningar för viktreduktion är den pågående, Look AHEAD studien. Deltagarna har randomiserats till två grupper där den ena medför intensiva livsstilsförändringar med möjligheten att använda måltidsersättningar, 1-2 per dag. Den andra gruppen fick standardiserat diabetes stöd och utbildning. Studien pågår i 10 år men de första resultaten efter 4 år har publicerats och visar att den första gruppen minskade 8,6 % i vikt medan den andra gruppen uppnådde en viktminskning på 0,7 %. HbA1c minskade med 0,64 % respektive 0,14 % i de båda grupperna. Detta visade sig även genom att glukossänkande mediciner kunde minskas i den första gruppen medan medicineringen ökade i den andra undersökningsgruppen. Den första gruppen visade bättre följsamhet till måltidsersättningarna, bättre fysisk aktivitet och bättre följsamhet till diabetesbehandlingen. Ju större förtroende för måltidsersättningarna desto högre var oddsen för att uppnå viktminskningsmålen.

Vid långsiktig viktminskning, om patienten börjat öka i vikt, kan måltidsersättningar i kombination med fysisk aktivitet användas för att få tillbaka patienten på rätt spår igen.

Slutsats:

Flera studier visar att måltidsersättningar tillsammans med en strukturerad kostplan är en lyckad kombination för kort- och långsiktig viktnedgång hos typ 2-diabetiker med övervikt och fetma. Ett adekvat näringsintag kan också täckas i större utsträckning vid en diet kombinerat med måltidsersättning, om man jämför med när man enbart använder sig av traditionell kost med lågt energiintag.

Måltidsersättningar finns i olika smaker och format vilket ökar acceptans och följsamhet. Måltidsersättningar följer EUs direktiv och Livsmedelsverkets riktlinjer och kan användas till typ 2-diabetiker. Typ 2-diabetiker som använder denna metod behöver övervaka sina blodsockervärden noggrant och kan behöva justera sin diabetesmedicin.

Återfall gällande livsstilsförändringar är vanligare hos typ 2-diabetiker än hos andra personer med obesitas. Det är därför extra viktigt att sätta upp mål samt ge mer vägledning och visat engagemang för den här patientgruppen. För att åstadkomma en viktreduktion hos patienter med diabetes typ 2 krävs ett multidisciplinerat stöd från exempelvis läkare, diabetessköterska eller dietist.

Länk till rapporten

Till sidans början


Behandling med måltidsersättningar för viktminskning eller viktkontroll

Referat av "Effects of anti-obesity drugs, diet and exercise on weight-loss maintenance after a very-low-calorie diet or low-calorie-diet: a systematic review and meta-analysis of randomized controlled trails"


Författare:

Kari Johansson, Martin Neovius och Erik Hemmingsson

Publikation:

American Journal of Obesity. 2014 Jan;99(1):14-23

Studie:

Syftet var att utvärdera effekten av behandling med läkemedel mot fetma, kost och motion på viktkontroll, efter initial viktminskning med VLCD/LCD.

Bakgrund:

Bibehållande av vikt efter viktminskning är en stor utmaning i behandling av fetma. Behandling med VLCD/LCD är associerat med kraftig initial vikt nedgång, men också med en större viktrekyl jämfört med viktminskning med en moderat reducering i energiintag. Att behålla en större viktminskning kräver betydande insatser, särskilt när icke kirurgiska metoder använts.

Effekter av olika strategier för viktkontroll efter en VLCD har tidigare undersökts i flera randomiserad studier. Dessa har bl a undersökt läkemedel mot fetma, måltidsersättningar, högprotein kost, kost med lågt glykemiskt index, fett-låg kost, grönt te extrakt, förlängd återintroduktionsperiod, användande av korsett och fysisk aktivitet. Effekten av dessa strategier för viktkontroll har däremot varit oklar och de senaste meta-analyserna som undersökt långtidseffekten av VLCD har enbart gjort jämförelser mellan VLCD- och LCD-behandling.

Metod:

Material insamlades från randomiserade och kontrollerade studier från 1981 till februari 2013 med initial behandling med VLCD/LCD (

Resultat:

20 studier inkluderades med totalt 3017 deltagare, där alla var > 18 år, mellan 24-48 år och hade BMI 27,9 - 41,6. Tiden för viktkontroll varade mellan 3 mån - 3 år varav 12 av 20 studier hade en period på över 1 år. Studierna delades in i 27 grupper med följande behandlingskategorier; 3 studier med läkemedel mot fetma, 4 studier med måltidsersättningar, 6 studier med högprotein kost, 6 studier med kosttillskott, 3 studier med övrig kost samt 5 studier med motion.

Under VLCD/LCD-perioden var viktnedgången i genomsnitt -12.3 kg (behandlingstid 8 v; med en variation på 3-16 v). Jämfört med kontrollgruppen var skillnaden i viktrekyl vid läkemedel mot fetma i genomsnitt 3,5 kg under 18 mån (12-36 mån), måltidsersättningar 3,9 kg under 12 mån (10-26 mån) och högprotein kost 1,5 kg under 5 mån (3-12 mån).

Effekten av motion och kosttillskott visade ingen signifikant skillnad jämfört med kontrollgruppen.

Diskussion:

Läkemedelsbehandling mot fetma visande positiva reusltat men har dock visat sig vara förenat med risk för biverkningar, vilket gjort att de mest verkningsfulla preparaten dragits in.

Måltidsersättningar är både näringsrika och energilåga och kan fungera både direkt och indirekt för att reducera energiintag. Många patienter med fetma underskattar sitt energiintag och måltidsersättningar kan vara effektiva för att minska patientens livsmedelsval och kan på så sätt underlätta för ett balanserat energiintag.

Högprotein kost med 20-30 E% har visat sig ge en ökad mättnad, behålla en större andel fettfri massa och upprätthålla energiförbrukningen vid diet-inducerad termogenes.

Även om man inte fann att motion visade en förbättrad viktkontroll har andra studier visat att motion är effektivt för långsiktig viktkontroll, även efter en period av viktnedgång. 2 av 3 studier visade att motion är effektivt för viktkontroll på kort sikt medan effekten långsiktigt var negativ, förmodligen på frund av följsamhet av mängden motion som behövs för viktkontroll (60-90min/dag)

Slutsats:

Läkemedel mot fetma, måltidsersättningar och högproteinkost var associerat med en förbättrad viktkontroll efter viktminskning under en VLCD/LCD-period, medan ingen signifikant skillnad fanns för kosttillskott och motion. I den den här meta-analysen visade läkemedel mot fetma och måltidsersättningar den största effekten på viktkontroll efter en VLCD/LCD-diet.

Länk till rapporten

Till sidans början



Referat av "Weight management using a meal replacements strategy: meta and pooling analysis from six studies"


Författare:

SB Heymsfield, CAJ van Mierlo, HCM van der Knaap, M Heo och HI Frier

Publikation:

International journal of Obesity (2003) 27, 537-549

Studie:

De studier som inkluderades var randomiserade och kontrollerade. De inkluderade studiedeltagare med BMI över 25 kg/m2 som de var över 18 år. I studierna ersattes en eller två måltider med måltidsersättning under minst 3 månader och det totala energiintaget var 800-1 600 kcal per dag.

Bakgrund:

Trots att måltidsersättningar används av miljoner personer med övervikt och fetma har det tidigare inte funnits någon systematisk utvärdering av hur säkra och effektiva måltidsersättningar är för viktkontroll. Syftet med denna studie var att genom analysmetoder som metaanalys och poolinganalys granska existerande studier som har tittat på säkerhet och effektivitet av att använda en PMR plan (ett program med 800-1600 kcal där 1-2 måltidsersättningar ingår) i behandling tillsammans med vanlig kost för viktminskning och långsiktig viktkontroll.

Metod:

Sökningar gjordes i Medline, Embase och Cochrane Clinical Trial register från 1960 - 20 jan 2001 och 30 potentiella studier hittades. Av dessa var det 6 studier som uppfyllde alla inklusionskriterier och som använde flytande måltidsersättning. I studierna var studiedeltagarna randomiserade till en lågenergikost med måltidsersättningar (PMR) eller en konventionell lågenergikost (RCD) med samma energiinnehåll. Författarna från alla sex studier kontaktades och uppmanades att lämna data för analys. Data från alla 6 studier samlades in och utvärderades.

Resultat:

Studiedeltagarna i PMR- och RCD-gruppen uppvisade en signifikant viktminskning både efter 3 och 12 månader. Alla analysmetoder visade att gruppen som använde sig av måltidsersättning (PMR) uppnådde en signifikant större viktminskning än gruppen med konventionell lågenergikost (RCD). Beroende på analys och uppföljning minskade PMR-gruppen 7-8 % av sin kroppsvikt och RCD-gruppen 3-7 % av sin kroppsvikt efter 12 månader.

Med metaanalys påvisades en ytterligare viktminskning med 2,54 kg (pDiskussion:

De sex studierna som utvärderats genom meta- och poolinganalys visade att effekten av viktminskning med måltidsersättning var likvärdig eller signifikant större än med konventionell lågenergikost. En femtedel av studiepopulationen hade diabetes vid baseline och det förelåg inte någon skillnad i viktminskning mellan patienter med och utan diabetes vid 3 månader. En femtedel av studiedeltagarna vid baseline var diabetiker och man såg ingen skillnad i viktnedgång efter 3 månader vid jämförelse mellan diabetiker och icke diabetiker. Efter 1 år hade dock inte diabetikerna bibehållit sin viktminskning i samma utsträckning som personerna utan diabetes. Dessutom var återfallsfrekvensen efter 12 månader högre hos diabetiker än hos icke diabetiker i båda behandlingsgrupper, närmare 80%. Tidigare viktminskningsstudier med diabetiker har också visat en en reducerad långsiktig viktnedgång jmf med icke diabetiker. En mindre väntad viktförlust hos patienter med diabetes är relaterad till sjukdomen och behovet av insulin.

En viktig fråga är varför behandling med måltidsersättning ger förbättrad viktkontroll. En mängd litteratur stöder effektiviteten av en strukturerad plan för viktminskning. Wing och Jeffrey menar att patienter som använder måltidsersättningar får ett förbättrat beteendemönster, ökade näringsmässiga kunskaper samt äter mer regelbundet och äter mindre snacks. Måltidsersättning i en viktminskningsplan minskar livsmedelsval, ersätter energitäta sämre val av livsmedel och ger istället energireducerade och näringstäta alternativ.

Slutsats:

Den här första systematiska utvärderingen av randomiserade, kontrollerade studier som använt behandling med måltidsersättning för viktkontroll, visar att dessa åtgärder på ett säkert och effektivt sätt kan ge signifikant hållbar viktminskning och förbättra viktrelaterade riskfaktorer och sjukdomar.

Denna undersökning ger också vägledning och kan ligga till grund för användning av måltidsersättning i behandlingsprogram förviktminskning och viktkontroll.

Länk till rapporten

Till sidans början



Referat av "Nutrient adequacy during weight loss interventions: a randomized study in women comparing the dietary intake in a meal replacement group with a traditional food group"


Författare:

J M Ashley, H Herzog, S Clodfelter, V Bovee, J Schrage och C Pritsos

Publikation:

Nutrition Journal 2007, 6:12 doi:10.1186/1475-2891-6-12

Patientgrupp:

Studien gjordes på 96 st kvinnor mellan 25 och 50 år med övervikt/fetma (BMI 25-35 kg/m2).

Bakgrund:

Säkra och effektiva strategier för viktkontroll krävs för att hejda den nuvarande fetmaepidemin. Att inkludera måltidsersättningar (1-2/dag) i behandling av patienter med övervikt och fetma har visat sig vara effektivt och rekommenderas till personal inom hälso- och sjukvård. Effekten på vikten är självklart viktig, men det är också viktigt att utvärdera säkerheten och näringsintaget och hur det långsiktigt påverkar hälsan. Denna studie är en uppföljning till en tidigare publicerad studie där man visat på effektiviteten av måltidsersättning och dess positiva inverkan på hälsorisker. Där man efter två år fann förbättringar i näringsintaget för kvinnor som inkluderade måltidsersättning i sin viktminskningsstrategi. Denna studie genomfördes för att utvidga de preliminära resultaten av förändringar i kosten hos kvinnor som använder måltidsersättning.

Studie och metod:

Syftet med 1-årsstudien var att dokumentera, analysera och jämföra näringsintaget vid en traditionell lågenergidiet jämfört med en lågenergidiet som inkluderade måltidsersättning som en strategi för viktnedgång.

Studiedeltagarna randomiserades till 2 olika grupper, en traditionell lågenergidiet (TFG) och en diet med måltidsersättning (MRG), som inkluderade 1-2 måltidsersättningar per dag i form av bars eller drycker, med 220 kcal per måltid. Båda grupperna fick tillägg att äta 5400 Kj per dag (1200 kcal). De fick träffa samma dietist och fick individuella råd vid totalt 18 tillfällen; var 14:e dag de första sex månaderna och sedan 1 gång per månad i sex månader. En 3 dagars kostregistrering, med 2 vardagar och en helgdag genomfördes vid baseline, efter 6 månader och efter 1 år. Antropometriska mått som vikt, längd, höftmått, kroppssammansättning (impedance), fasteblodsocker och blodtryck registrerades vid baseline samt efter 6 månader och efter 1 år.

Resultat:

Det var 70 personer (73 %) som fullföljde studien. Skillnaden i viktminskning mellan grupperna var inte signifikant. Den genomsnittliga viktminskningen inom grupperna var däremot signifikant (p≤0,5): - 6,1 (± 6,7) kg för TFG-gruppen (n=35) vs. - 5,0 (± 4,9) kg i MRG-gruppen (n=35). Båda grupperna visade på en framgångsrik viktnedgång, samtidigt som de erhöll ett adekvat näringsintag. Båda gruppernas makronutrienter, d.v.s. intaget av kolhydrater, protein och fett, låg inom rekommendationerna (50:19:31 för TFG-gruppen och 55:16:29 för MRG-gruppen). Det rapporterade energiintaget var likvärdigt, 5 729 (± 1 424) kJ för TFG-gruppen vs. 5 993 (± 2 016) kJ för MRG-gruppen. Båda grupperna visade en förbättring i kostmönstret, genom ett minskat intag av mättat fett (≤ 10 %), kolesterol (< 200 mg/dag) och natrium (≤ 2 400 mg/dag).

Efter 12 månader hade båda grupperna ökat sitt frukt- och grönsaksintag och var närmare rekommendationerna 5/dag än vid baseline (4,0 ± 2,2 för TFG-gruppen vs. 4,6 ± 3,2 för MRG-gruppen). MRG gruppen hade ett högre intag av vitamin A, vitamin E, vitamin C, riboflavin, pantotensyra, vitamin B6, kalcium, fosfor och magnesium. TFG gruppen hade ett signifikant lägre intag av flera vitaminer och mineraler jämfört med MRG gruppen och hade en ökad risk för ett otillräckligt näringsintag.

Diskussion:

Syftet med denna studie var att utvärdera näringsintaget av två olika dieter för viktnedgång. Det är viktigt att mäta och utvärdera att näringsintaget är tillräckligt inom olika viktminskningsregimer. Noakes et al visade i sin studie att intaget av kalcium, magnesium, zink och järn var signifikant högre (pSlutsats:

Studien visar att båda grupperna uppnådde en framgångsrik viktnedgång samtidigt som de erhöll ett adekvat näringsintag. Gruppen som inkluderade måltidsersättning hade dock ett bättre essentiellt näringsintag jämfört med gruppen som följde en mer traditionell lågenergikost. TFG-gruppen visade på ett signifikant lägre intag av flera vitaminer och mineraler jämfört med MRG-gruppen och visade på en ökad risk för ett otillräckligt näringsintag. Studien visar på fördelen med att inkludera måltidsersättning i behandlingen medan man följer en energireducerad kosthållning för viktnedgång.

Länk till rapporten

Till sidans början



Referat av "Meal replacement with a low-calorie diet formula in weight loss maintenance after weight loss induction with diet alone"


Författare:

C Vázques, C Montagna, F Alcaraz, JA Balsa, I Zamarrón, F Arrieta och JI Botella-Carretero

Publikation:

European Journal of Clinical Nutrition (2009), 63, 1226–1232; doi:10.1038/ejcn.2009.48

Patientgrupp:

62 patienter mellan 18 och 75 år, som framgångsrikt minskat minst 5 procent i vikt under de senaste sex månaderna, genom deltagande i ett viktminskningsprogram där det dagliga energiintaget reducerats med 400-500 kcal.

Bakgrund:

Många studier finns för att visa att olika behandlingsmetoder leder till signifikanta viktminskningar, men få studier fokuserar på att upprätthålla viktminskningen över tid. Läkemedelsbehandling ger visst resultat men till priset av biverkningar såväl som bristande följsamhet och viktuppgång vid behandlingens slut. Studier med måltidsersättningar för viktminskning har visat signifikant effekt och förbättrade viktrelaterade riskfaktorer. Denna studie syftar till att utvärdera användningen av måltidsersättningar för att upprätthålla en lyckad viktnedgång.

Behandling:

De aktuella patienterna hade under sex månaders tid minskat minst fem procent av sin ursprungsvikt genom deltagande i ett viktminsknings­program. Programmet innebar främst en föreskriven diet där dagsintaget av energi reducerades med ca 400-500 kcal.

Patienterna indelades sedan i två randomiserade grupper, där en grupp under de följande sex månaderna ersatte middagen med en måltidsersättning av LCD-typ. Båda interventionsgrupp och kontrollgrupper rekommenderades även fortsättningsvis den energibegränsade dieten från viktminskningsfasen och hade månatliga möten med en dietist. Ingen övrig intervention gjordes i kontrollgruppen.

Resultat och diskussion:

Studien visar att det för att bibehålla en viktnedgång är effektivare att ersätta ett mål mat om dagen med en måltidsersättning av LCD-typ än att enbart hålla energibegränsad diet av vanlig mat. Interventionsgruppen bibehöll vikten i högre utsträckning och minskade mer än dubbelt så mycket i vikt som kontrollgruppen, utan större förlust av fettfri kroppsmassa. Av de 31 patienterna i interventionsgruppen lyckades 83,9 % (26 personer) behålla eller ytterligare minska sin vikt under bibehållandefasen, jämfört med 58,1 % (18 st) i kontrollgruppen (p=0,025).

Patienter i interventionsgruppen minskade ytterligare 3,2 ±3,7 % av sin ursprungsvikt, jämfört med kontrollgruppen som minskade 1,3 ±3,6 %. Trots att skillnaden bara är 1,9 % av den initiala vikten, var den totala viktminskningen i interventionsgruppen drygt 10 %. Det har påvisats (Hamman et al., 2006) att varje kilos viktnedgång minskar risken för diabetes med 16 % så även en till synes liten skillnad kan betraktas som kliniskt intressant.

Studiens resultat visar att strategin att ersätta en måltid om dagen med måltidsersättning är lika effektiv eller effektivare än andra strategier för bibehållande av en viktnedgång. Jämfört med läkemedelsbehandlingar (med orlistat eller sibutramin) är behandlingsstrategin med måltidsersättning dessutom fri från motsvarande biverkningar, har bättre följsamhet och är billigare, trots minst likvärdig effekt.

Slutsats:

Att ersätta en måltid per dag mot en LCD-måltid är ett effektivt sätt att bibehålla en viktnedgång, jämfört med enbart kostdiet.

Länk till rapporten

Till sidans början



Referat av "Meal replacements are as effective as structured weight-loss diets for treating obesity in adults with features of metabolic syndrome."


Författare:

M Noakes, PR Foster, JB Keogh och PM Clifton.

Publikation:

The Journal of Nutrition, 2004 Aug;134(8):1894-9.

Patientgrupp:

66 australiensiska patienter, 20-65 år, BMI 27-40, Tg > 2,0 mmol

Bakgrund:

Måltidsersättningar används generellt som en viktminskningsstrategi: men dess effektivitet utanför kontrollerade kliniska studier är okända. Viktminskningsprogram som använder måltidsersättning har blivit kritiserade för att öka risken för inadekvat näringsintag och för att ge en skev energifördelning av dieten. Syftet med studien var att jämföra effekten av måltidsersättningar (MR) som en näringsmässigt sund viktminskningsstrategi med en strukturerad energi- och fettlåg kost (C) under obevakade förhållanden, där man endast erhåller skriftliga råd.

Studie och metod:

Patienterna indelades i två randomiserade grupper. En grupp behandlades med måltidsersättning (MR) och en grupp följde en energi- och fettlåg kost (C) innehållande 6 000 kJ per dag i 3 månader (steg 1) och sedan i ytterligare 3 månader (steg 2). MR-gruppen fick 2 st MR per dag som kompletterades med ett kvällsmål (lågfett) och minst 5 frukt- eller grönsaksportioner per dag. Grupp C fick voucher att inhandla livsmedel för. En 3 dagars kostregistrering gjordes av båda grupperna var 4:e vecka, som inte bedömdes av dietist och deltagarna fick inte heller någon feedback på sitt kostintag.

Deltagarna vägdes var 14:e dag och blodprov samlades in för att mäta serumfolat och plasmakarotenoider, som ett index för frukt och grönsaksintag, samt plasmahomocystein nivåer som en markör kopplat till förändringar i intag av folat samt viktnedgång. Ett frågeformulär kring livskvalitet (quality of life) besvarades också för att mäta attityder till behandlingen.

Resultat och diskussion:

55 deltagare fullföljde steg 1 och 42 st fullföljde steg 2. Viktminskningen var likvärdig i båda grupperna. Viktminskningen var 6,6 ± 4,2 kg (6,3 %) i MR-gruppen och 6,6 ± 3,4 kg (6,9 %) i C-gruppen efter 3 månader, vilket var signifikanta resultat. Efter 6 månader var viktminskningen totalt 9,0 ± 6,9 kg (9,4 %) för MR-gruppen och 9,2 ± 5,1 kg (9,3 %) för C-gruppen, också detta var signifikanta resultat. Viktminskningen visade på skillnad över tid men inte mellan grupperna.

Serumfolat och plasmahalterna av B-karoten var högre i MR-gruppen och plasmahomocystein sjönk i båda grupperna (p

MR-gruppen fann dieten lättare att följa och visade högre signifikans i frågor gällande förståelse och följsamhet av skriftliga kostråd (p

Deltagare i denna studie fann måltidsersättningar enkla att använda och hanterbara också om man ville äta ute. Användning och följsamhet i dieten var därför god, vilket ger stöd för att måltidsersättning stödjer effektiviteten i en långsiktig diet. Detta kan underlätta användning av måltidsersättning i ett långsiktigt viktminskningsprogram och ger ett fullvärdigt näringsintag om det används på lämpligt sätt.

Slutsats:

Vår konklusion är att måltidsersättning är lika effektivt för viktminskning som en konventionell energi- och fettlåg kost både över 3 och 6 månader. Näringsintaget var lika (förutom fiberintaget). Följsamhet och bekvämlighet var viktigt och deltagarna fann dieten med måltidsersättning lättare att följa.

Länk till rapporten

Till sidans början



Behandling med läkemedel i kombination med kost- eller måltidsersättning

Referat av "Sibutramine plus meal replacement therapy for body weight loss and maintenance in obese patients;


Författare:

James L. Early, Caroline M. Apovian, Louis J. Aronne, Madelyn H. Fernstrom, Arthur Frank, Frank L. Greenway, David Heber, Robert F. Kushner, Kristine M. Cwik, Julia K. Walch, Ann C. Hewkin och Vicky Blakesley

Publikation:

Obesity Vol. 15 No 6 June 2007

Patientgrupp:

Män och kvinnor mellan 18 och 50 år med god generell hälsa men ett BMI mellan 30 och 40 kg/m2. De hade varit viktstabila (±2 kg) under tre månader innan screeningen. Alla hade genomsnittligt systoliskt blodtryck på ≤ 140 mm Hg, genomsnittligt diastoliskt blodtryck på ≤ 90 mm Hg och snittpuls på ≤ 95 bpm vid screening och baseline.

Bakgrund:

Kliniska studier har visat att bibehållen viktnedgång kan förhindra eller motverka fetmarelaterade sjukdomstillstånd, som diabetes, högt blodtryck och högt kolesterol. Tyvärr visar långtidsdata att många patienter går upp i vikt igen inom fem år och därmed ökar åter risken. Ett sätt att upprätthålla en lågenergikost är att använda måltidsersättningar och att kombinera dessa med läkemedel skulle kunna öka följsamheten och effektiviteten.

Sibutramin, en serotonin- och norepinefrinåterupptagshämmare, påverkar mättnadskänslan och är indicerat för långtidsbehandling av fetma. Denna studie utformades för att utvärdera effekt och säkerhet med en kombinationsbehandling bestående av både sibutramin och måltidsersättning.

Behandling:

Under Fas I fick alla medverkande 10 mg sibutramin tillsammans tillsammans med två måltidsersättningar av LCD-typ som ersättning för två vanliga mål mat, en vanlig lågenergimåltid och ett hälsosamt mellanmål. Dessutom fick alla beteendevetenskaplig vägledning.

Under Fas II randomiserades de som minskat minst 5 procent av sin ursprungsvikt under Fas I in i en av två grupper. Den ena gruppen fick 15 mg sibutramin, en måltidsersättning av LCD-typ samt två vanliga lågenergimåltider (totalt energiintag per dag ≈ 1 500 kcal). Den andra gruppen fick placebo samt tre vanliga lågenergimåltider (totalt energiintag per dag ≈ 1 500 kcal). Båda grupperna fick dessutom beteendevetenskaplig vägledning.

Resultat och diskussion:

Studien påvisade att kombinationsbehandling med sibutramin och måltidsersättning av LCD-typ samt beteendeförändring är en säker och effektiv strategi som resulterade i substantiell viktminskning under tre månader och vidmakthållande av viktminskningen alternativt ytterligare minskning under ytterligare nio månader.

Under Fas I var den genomsnittliga viktnedgången 8,3 kg (p < 0,001). 85,1 % av deltagarna minskade ≥ 5 % av den initiala vikten, 29,8 % minskade ≥ 10 % och 5,7 % minskade ≥ 15 %. Viktminskningen under Fas I medförde också bland annat följande förändringar: BMI-sänkning med 3,3 kg/m2, minskning av midjemåttet med 9,8 cm, sänkning av triglycerider med 34,0 mg/dL, sänkning av HDL-kolesterolet med 1,6 mg/dL, sänkning av blodglukos med 2,3 mg/dL och insulinsänkning med 3,0 μU/mL.

Patienterna som under Fas II fick sibutramin och måltidsersättning gick ner ytterligare 2,5 kg i vikt, medan patienterna i placebogruppen istället ökade i snitt 2,8 kg i vikt. Skillnaden i absolut genomsnittlig viktnedgång mellan grupperna (5,3 kg) var statistiskt signifikant (p=0,001).

Under Fas II gick 30,9 % av patienterna i sibutramin-gruppen ner ytterligare ≥ 5 % av vikten vid randomiseringen, jämfört med endast 2 % av patienterna i placebo-gruppen. Andelen patienter som behöll 80 % eller mer av sin viktnedgång från Fas I under hela Fas II var signifikant högre i sibutramin-gruppen (85,5 % vs. 36,7 %).

Den absoluta minskningen i vikt återspeglades också i procentuell viktminskning och minskning av BMI. Viktminskningen var också förknippad med minskat midjeomfång. Skillnaden i minjeomfångets minskning från randomisering till slutet av Fas II mellan grupperna var signifikant (- 4,5 cm, p < 0,001).

De flesta biverkningarna ansågs milda eller moderata i intensitet och innefattade muntorrhet, huvudvärk, förstoppning och sömnproblem. Det fanns ingen signifikant skillnad mellan grupperna när det gällde allvarliga biverkningar och dessa ansågs icke-relaterade eller osannolikt relaterade till behandlingen.

Dieter som inkluderar måltidsersättningar tycks ha bättre följsamhet än dieter baserade på självvald kost, troligen på grund av det minskade antalet livsmedelsval för patienten och därmed minskad risk att misslyckas.

Slutsats:

Sibutramin tillsammans med måltidsersättning och beteendemodifiering är en säker och effektiv strategi för att uppnå och bibehålla viktminskning hos obesa patienter.

Länk till rapporten

Till sidans början